Paula Liukkonen är ekonomie doktor och docent i företagsekonomi från Stockholms universitet och docent i miljöekonomi på Tammerfors tekniska universitet. Forskningen omfattar ekonomi, personal- och arbetsmiljöfrågor samt i hur hälsofrågor kan integreras med företagets styrnings- och uppföljningsrutiner. Mätmetoderna för värderedovisning och personalutköp, tidsanvändning, bemanningsanalyser och analys av arbetskraftskostnader vid närvaro och frånvaro är färdigutvecklade för användning. Metoderna beskrivs på min webbplats. Där finns också flera exempel på tillämpningar av dessa, samt redovisningsmallar på svenska, finska, engelska och ryska. Ett enhetligt redovisningsspråk håller på att växa fram. Det i sin tur gör att möjligheterna att påverka blir större; ett enhetligt språk gör det lättare att förklara vikten av att ta vara på människors skaparkraft och ge alla växtmöjligheter i arbetet.

Till läsaren och besökaren på min webbplats

På webbplatsen presenterar jag böcker, texter och verktyg för mätning och analys av verksamheters förmåga att skapa värde för sina intressenter. Det är värdeskapandet som bildar en sammanhållande tanke i det jag har arbetat med under de senaste åren. Hur helheten har vuxit och tagit form i det jag och mina kollegor kallar värderedovisning framgår av böcker och rapporter jag skrivit. Första texten publicerades på 1980-talet då jag disputerade i ämnet företagsekonomi. I avhandlingen studerade jag effektivitet; begreppet följde med och har alltid funnits med i mina texter sedan första vetenskapliga mötet.

I dag förstår jag att effektivitet i en verksamhet är något mycket mer än det vi talade om för trettio år sedan. Jag ser värdet, värderingar och verksamheters värdegrund som viktiga bärare av kriterier för effektivitet. Ytterst handlar effektiviteten om människans vilja att använda sin skaparkraft och utveckla den så att förmågan och arbete blomstrar. För det behövs allt från att ha självkännedom om egna värden till att vara medveten om sina handlingars konsekvenser. Detsamma gäller för verksamheter och deras värdearbete. Vad är det för något vi skapar med allt tal om värden och värdighet? Jag vill förstå frågan, så att vi verkligen gör det vi säger till andra att vi vill göra. Att veta, få insikter om det som ska göras och också göra det som behövs – det är effektivt och värdigt.

Paula Liukkonen kommunicerar
– Jag uppdaterar webbplatsen när jag har något nytt att komma med, allt från böcker, rapporter, pågående forskning eller inlägg i dagens debatt.

– Jag har inte Facebook eller Twitter och samlar inte vänner på Linkedin.

– I stället föreläser jag och skriver och svarar på frågor. På gammaldags vis föredrar jag alltså att vara tillgänglig på telefon/mejl.

Välkommen att höra av dig!

Asbestdöden – sveket mot arbetarna

Till minnet av Aaro Liukkonen och alla andra med mesoteliom till följd av arbetet med asbest. 6 maj 2020 Paula Liukkonen Läs boken här som PDF

Varför skriver jag om asbest och lungcancern mesoteliom?

Jag skriver för att asbest fortfarande dödar. Antalet döda i asbestfiber och mesoteliom år 2018 var 165 personer. Socialstyrelsens cancerstatistik visar att antalet lungsjukdomar orsakade av asbest ökar bland den äldre befolkningen. De är pensionerade byggnads-, industri- och varvsarbetare, som exponerades för asbest på 1970- och 1980-talet, vars lungsjukdomar har tagit från 30 till 40 och ibland till och med 50 år att växa och orsaka en obotlig lungcancer, mesoteliom.

Jag skriver för att försöka förstå hur man tänkte på 1960-talet när hälsoriskerna blev kända och då arbetsmiljöansvariga arbetsgivare och arbetsmiljö- och tillsynsansvariga myndigheter utsatte tusentals arbetare för riskfylld asbesthantering. I Stockholm påbörjades rivning av Klaraområdet i slutet på 1960-talet och arbeten fortsatte till 1970-talets mitt. Många av dem som arbetade med rivningen är nu antingen cancerpatienter i palliativ sjukvård eller döda. Frågan är: hur tänkte beslutsfattare och politiker när de utformade regelverket för asbesthantering, styrde arbetsmiljö- och tillsynsarbeten, fattade beslut kring bedömning av arbetsskador och utformade trygghetsförsäkringar? Trots att Sverige för många var ett av de nordiska förebildsländerna i sättet att lagstifta om arbetsmiljöarbetet, organisera företagshälsovården och med råd och föreskrifter vägleda lokalt arbetsmiljöarbete, kunde detta hända. Hur kunde så många arbetare i Sverige utsättas för dessa dödsbringande asbestrisker?

Jag skriver för alla de i asbestcancer döda och i svensk arbetsskade- och döds-orsaksstatistik osynliga arbetarna. Utöver kända och väldokumenterade asbestskandaler finns ett stort antal i statistiken totalt osynliga arbetsskadade bygg-arbetare. De är invandrare från nordiska och andra europeiska länder, allt från bygg- och rivningsarbetare till montörer, elektriker, rörmokare, isolerare, mattläggare, byggstäderskor och sömmerskor som skadades av asbest. Det finns ett stort mörkertal båda i den svenska dödsorsaksstatistiken och i arbetsskadestatistiken om det verkliga antalet asbestskadade och döda arbetare. Vem tar ansvar för att inte dagens inlånade byggnads- och saneringsarbetare tvingas gå samma öde till mötes som de som asbestskadades under 1960-, 1970- och 1980-talen?

Jag skriver för att förstå sveket de asbestsskadade utsattes för när de tvingades kämpa för sina rättigheter att först få lungsjukdomen godkänd som en arbetsskada, få förtidspension eller rehabilitering och sedan få sjukdomen ersatt som en asbestskada. Arbetsmiljöansvariga arbetsgivares roll har dokumenterats och nu är det frågan om samhället. Myndigheter och politiker har ett ansvar att skydda medborgarna från dödliga arbetsmiljörisker, allt från arbetsolyckor till arbetssjukdomar. De har ansvar för att lagstifta, organisera, bemanna styrelser och tillsätta myndighetschefer, initiera forskning, utbildning och utvecklingssatsningar och kontrollera att verksamhetsmålen nås med valda politiska strategier. I Arbetsmiljö – erfarenheter, tendenser, framtidsproblem (1972) beskrev Sveriges ledande arbetsmiljöforskare och experter på vilka områden omfattande förnyelse av strukturer och arbetssätten krävdes för arbetsmiljöarbetets effektivisering. Resultatet av strukturbygget är viktigt att synliggöra för att förstå varför vi årtionden framåt varje år har hundratals arbetare som exponerades för asbestdamm på 1960-, 70-, 80-talet och som nu i pensionsåldern insjuknar och dör i lungcancer. Vad hade beslutsfattare, som skulle ha kunnat hindra asbestskadornas omfattning, för underlag för sina ställningstaganden att handla, vänta och förhala, att inte alls handla?

Stora, mindre och kommande asbestskador
Utöver dessa storbolag fanns mindre och medelstora bygg- och saneringsföretag och rivningsfirmor vars kunskaper om ansvaret i arbetsmiljö- och asbesthantering var låg om inte obefintlig. De flesta som arbetade i Klarakvarteret med rivningsarbeten var finländare varav många återvände till hemlandet efter byggboomen i Sverige. Där insjuknade de årtionden senare i lungsjukdomar och dog i lungcancer orsakad av asbest de hade exponerats för i Sverige. Kan det hända ännu i dag? Huddinge sjukhus byggdes på 1960-talet och i fasaden användes asbest som isoleringsmaterial. Omfattande reparations- och saneringsarbeten pågår sedan 2018–2019. Arbetet görs av unga män från Ukraina, Polen och andra forna öststater. På samma sätt som tidigare på 1970-talet riskerar de att bli osynliga i den svenska arbetsskadestatistiken och också i dödsorsaksstatistiken. På 1970-talet jobbade rivningsarbetarna helt utan skyddskläder. Nu har deras efterträdare heltäckande skyddsoveraller och ventilerade hjälmar, men frågan är om de räcker till att skydda mot asbesten. De är lika okunniga om de svenska arbetsmiljöföreskrifterna, försäkringsreglerna och om sina rättigheter som rivningsarbetarna i Riksgropen var på 1960-talet. Kommer dessa ungdomar klara asbestsaneringen utan skador? Fungerar tillsynen, regelverket och ansvarstagandet nu bättre?

Om myndigheters och politikers ansvar
Företagens sätt att ta sitt arbetsmiljöansvar är väl dokumenterat vad gäller de stora asbestcancerarbetsplatserna. Det som saknas från de första asbestårtiondena, från 1960- till 80-talet, är en beskrivning av myndigheters och politikers ansvar att med lagar och föreskrifter styra, organisera och bemanna arbetsmiljö- och företagshälsovårdsarbetet med ämneskompetens, utforma försäkringar samt tillsätta resurser för tillsyn, uppföljning och kontroll av vidtagna åtgärders verkningskraft. Hur har dessa arbetsmiljöorganisationer hanterat asbestrisken och de sjukdomar och rehabiliteringsbehov som den har orsakat? Myndighetsansvaret, dess innehåll och sättet att bära det, skymtade fram årtionden senare i internationella utvärderingar som kritik av svensk arbetsmiljöforskning och dess kvalitet och politiska styrning. I Forskningsrådet för hälsa, arbetsliv och välfärd (FAS) internationella utvärdering av arbetsmiljöforskning kommenterades sambandet mellan asbestexponering och olika cancerformer.

Lungsjukdomen asbestos var känd sedan länge, men trots att internationella studier påvisat samband mellan olika cancerformer och asbestexponering redan under 50-talet i England, var detta samband inte accepterat av svenska myndigheter. Först, när en ansamling av lungsäckstumörer kunde påvisas från ett svenskt företag i cancerregistret och andra svenska studier visade samma sak som i USA och andra länder, godkändes sambandet. Det medförde snart närmast ett totalförbud. Svenska studier påvisade även ökad risk med vit asbest (krysotil) och inte bara med blå asbest eller liknande former av asbest.

Om mina sökningar
För att få en uppfattning om besluts- och handlingskulturen i asbestfrågan från 1960 till slutet av 1980-talet har jag sökt fakta från forskningsrapporter och vetenskapliga artiklar till läroböcker i arbetsmiljö och företagshälsovård för att få svar på frågan om hur och varför asbestrisken hanterades på ett sätt som ledde till flera tusen arbetares död. Resultaten jag visar är alltså inte hämtade ur dagens arbetsmiljö-Sverige utan det Sverige som fanns när arbetare, både män och kvinnor, utsattes för asbestriskerna i början på 1960-talet och senare. Valet av litteraturen jag använder för att söka svar på ansvariga myndigheters handlingar i asbestfrågan motiveras med följande korta bokpresentationer som jag senare återkommer till. Citaten exemplifierar den delen av böckernas innehåll som berör asbest och asbestcancern mesoteliom. Jag sammanställer texterna med direkta citat och markerar tydligt egna kommentarer med iakttagelser om utvecklingsbehoven och vad de bygger på i texten. De tre böcker som presenteras i arbetet, på sin tid kursböcker såväl i akademisk utbildning som i facklig arbetsmiljöutbildning, inleder litteraturstudien.

Först statistik om dödsorsakerna mesoteliom och asbestfiber. I följande statistiksammanställningar redovisas antalet i fysiska personer och inte med måttet antalet insjuknade i relation till antalet personer i arbetskraften eller i relation till hela befolkningen.

DÖDSORSAK MESOTELIOM OCH ASBESTFIBER 2004–2018

Källa: Socialstyrelsen, dödsorsaksstatistik 2004–2018

I Socialstyrelsens dödsorsaksstatistik redovisas den underliggande dödsorsaken, kodad enligt den internationella versionen av sjukdomsklassifikationen ICD-10. I sjukdomsgruppen maligna tumörer i mesotelial (kroppshåletäckande) vävnad och mjukvävnad ingår mesoteliom under kod C45. Statistiken omfattar endast dödstal där personen var folkbokförd i Sverige vid tiden för dödsfallet.

Statistik om nyupptäckta cancerfall mesoteliom 1993–2017
Statistiken för 2018 publiceras i början av 2020.

Paulas skrivlåda

Vad har jag gjort i Estland? I Estland tog jag tag i det som jag har planerat flera år att få ordning på; min estniska konstsamling från år 1975 till 2016. Nu är jag klar med min första konstbok Vallmor och vinternätter – mina estniska tavlor berättar om sin historia. Hela året gick åt att i Estland hitta konstnärerna för att få deras godkännande för publicering av bilder på deras konstverk i min bok. Så är reglerna, trots att jag äger tavlan får jag inte publicera en bild av konstverket utan konstnärens tillstånd. Jag har haft kontakt med alla konstnärer eller deras företrädare och mött fantastiska personer, lyssnat på berättelser om människoöden och mött en stark framtidstro på konstens magiska krafter i en resa som har sträckt sig från Västerhavet (Östersjön kallas så i Estland) till fånglägren i Sibirien och med flyktingar till Amerika. Följ mig på en estnisk konstutställning. Alla 102 konstverk har en egen historia att berätta. De första berättelserna, läs PDF här Beställ boken

Vallmor och vinternätter mina estniska tavlor berättar sin historia Paula Liukkonen Målning "Landskap" av Peter Kaasik 1991

På spåret i Tallinn – berättelser för den som vill se och höra mer

Det här är en annorlunda personlig resebok om Tallinn, om dess kultur och om intressanta platser att besöka. Resan med spårvagn nummer ett, Ettan, börjar i vackra och välupprustade Kadriorg och slutar i havsuddens överdådliga grönska i sommarblå Kopli.

Jag vill också berätta om mina personliga möten med människor och om de tankar spårvagnsresorna väcker. En gammal sanning säger att man kryper till ny kunskap, man flyger inte dit. Just så är färden i en spårvagn! Vagnen kryper fram med resenärerna och deras tankar, iakttagelser och tillfällen att samtala med sig själva. Påminner de händelser du bevittnar om ditt eget liv och om dina val? Jag tror det var just det som filosoferna menade med att resandet får oss att växa. Beställ boken

---


S/S Svea Jarl på Skeppsbron 1968

Svea Jarl är det stora fartyget i mitten på kajen. Bilden är hämtad från Krister Lummes webbplats. Han arbetade på båten som lättmatros och berättade för mig att det inte alltid var kaptenen eller styrmannen som styrde fartyget utan det gjordes också av en lättmatros under dennes yrkesutbildning. Lumme var 18 år när han började på Svea Jarl. Han berättade hur stort det kändes första gången att hålla i rodret och styra ett fartyg. Kanske var det just han som stod vid rodret någonstans på Östersjön när vi flyttade till Sverige. Framme i Stockholm hjälpte fartygets matroser resenärerna i land. Finländare som sökte arbete i Stockholm hade inte mycket med sig. Ofta bara en kappsäck eller en ryggsäck, berättade Krister Lumme när jag intervjuade honom om tiden på Svea Jarl.

Se och räkna på arbetsmiljön

Det är många som har frågat efter snabb information om hur man räknar på sjukfrånvaro och personalomsättning samt hur man tidigt uppmärksammar rehabiliteringsbehoven.

I filmen ”Att se och räkna på arbetsmiljön” från år 1991 ges en 25 minuters föreläsning och utbildning i mätmetodernas användning. Grundmodellen för sjukfrånvarokalkylen är densamma men gränserna i sjukförsäkringen har ändrats vad gäller den första frånvaroperioden. I stället för tre dagars första sjukfrånvaroperiod räknas i dag första dagen, karensdagen, för sig och nästa period efter det blir från dag 2 till 14:e kalenderdagen.

Filmen är producerad av Rolf Nyqvist, för räknemetoder och utbildningsprogram svarar ekonomie doktor Paula Liukkonen och Ulf Wickbom föreläser.

Internationellt

AJANKOHTAISTA - senaste nytt på finska

Tuottavuus ja ihmisyys hoitotyössä
Paula Liukkonen, KTT, dosentti

Tämä luku tulisi aloittaa esimerkeillä, jotka kertovat yksityisten ja kunnallisten vanhustenhoitotoimijoiden liiketaloudellisista tunnusluvuista ja katsauksella organisaatioiden suorituskyvystä. Tämän työn hallitsevat parhaiten alan ammattilaiset työpaikoillaan, ja jätänkin asian heidän osaaviin käsiinsä. Nykyiset ongelmat vaativat niin Suomessa kuin sen naapurimaissakin osaamista, jonka parhaita asiantuntijoita ovat hoitotyön asiakkaat omaisineen. Puhutaan hoitotyön laadusta ja vaikuttavuudesta. Asiakkaan, potilaan, sairaan ihmisen ja hänen omaistensa ääntä on kuultava. Siksi lähestyn asiaa palvelun laadun näkökulmasta, siitä, missä elämän luominen on hoitopalvelun tärkein tavoite. Tuottavuutta ei mitata hoitotyössä työsuorituksen jalostusarvolla, joka jaetaan työvoimakuluilla, vaan on puhuttava työn vaikuttavuudesta. Kun hoidon tavoitteena on elämän luominen, tavoitteena on seurata, kuinka palvelu- ja hoitotyön suoritusten laatu, määrä, ihmisyys ja oikea-aikaisuus toteutuvat.

Kokemuksia hoito- ja palvelutyön laadusta
Vanhustenhoidossa tulisi seurata sekä palvelutyön teknistä että toiminnallista laatua. Seuraavassa vanhusten palvelu- ja hoitokertomuksessa on tapauksia, jotka kuvaavat, millaisena palvelun laatu on koettu. Kohteena on ollut neljä eteläsuomalaisen pikkukaupungin palvelu- ja hoitoyksikköä. Asiakkaat ja omaiset kuvaavat kokemuksiaan hoidon ja palvelun laadusta.

Ensimmäinen asiakkaan pitkäaikainen koti sijaitsi Sotainvalidien asuintalossa. Vanhus asui siellä yli 16 vuotta omatoimisesti vuoteen 2018 asti. Toinen asuinpaikka löytyi kaupungin viihtyisästä ja kodinomaisesta vanhustenhoitopaikasta. Kokemus jäi kuitenkin vain kuuden päivän pituiseksi, koska vanhus kaatui, ja hän joutui sairaalahoitoon. Kaatumisonnettomuuden jälkeen kolmanneksi asuinpaikaksi tuli yli seitsemäksi kuukaudeksi paikallissairaalan vuodeosasto. Viimeiseksi hoitopaikaksi määrättiin yksityisen hoitokonsernin vasta-avattu puolivalmis yksikkö, jossa ei ollut tarpeeksi henkilöstöä kävelyttämään lonkkaleikkauksesta selvinnyttä vanhusta. Paikallissairaalan arvokas leikkaus- ja hoitotyö meni täysin hukkaan. Omaisten mukaan omatoimisesta vanhuksesta tuli yhdeksässä kuukaudessa hoidon ja kuntoutuksen puutteen vuoksi kävelykyvytön sänkypotilas.

VANHUSTENHOIDON TEKNINEN LAATU ”Mitä tehdään?”

TOIMINNALLINEN LAATU ”Miten hoitopalvelu tehdään”

Väkivaltainen mielenterveys- kuntoutuspotilas väärään aikaan väärässä paikassa Asiakas oli pärjännyt kohtalaisen hyvin yksin omassa kodissaan. Hänet sijoitettiin kuitenkin vanhustenhoitoon, koska kaupungin virkailijat sijoittivat väkivaltaisen mielenterveyskuntoutujan naapuriksi. Kyseinen potilas tunkeutui omavaltaisesti vanhuksen asuntoon, ja hänet poistettiin sieltä useasti. Miehen uhkailujen, pahoin- pahoinpitelyn ja sopimattoman käytöksen vuoksi jouduttiin vanhus siirtämään pois omasta kodistaan turvallisempaan kun- nalliseen vanhustenhoitoon. Kuntoutus- potilas sai pitää asuntonsa ja jatkoi siellä turvattomien naispuolisten vanhusten ahdisteltua. Kolme hoitopaikan vaihtoa yhden vuoden aikana näännytti vanhuksen fyysisesti ja hankisesti. Yksi ja ainoa hoitosuunnitelma tehtiin kaksi päivää ennen vanhuksen menehtymistä. Asiakas ei tavannut hänen hoidosta vastaavaa lääkäriä kertaakaan hoitokodisssa. Lääkemääräykset hoidettiin puhelimitse. Asiakas sai 18:ta lääkettä päivässä, kun todellinen lääketarve oli vain 5-6. Asiakas laitettiin palliatiivisen hoidon piiriin, ja hän menehtyi kaksi päivää määrittelyn jälkeen morfiinikipulääkitettynä. Viimeisiä valintoja Lisää osaavaa hoitohenkilökuntaa, vai lisää osinkotuloa? Pitäisikö vanhustenhoidon suorituskyky ja laatu saada julkiseen seurantaan vai riittäisikö ”mustan listan” käyttö heikkolaatuisista hoivakodeista?

Asenne ja osaaminen hukassa Asiainhoitajat pakoilivat yhteydenottoa ja asiat jäivät hoitamatta. Vanhuksen elämän-laatu heikkeni nopeasti. Asioiminen kau-pungin vanhusten hoidosta vastaavien sosiaalityöntekijöiden kanssa ei toiminut. He eivät vastanneet soittopyyntöihin eivätkä pyyntöön turvallisesta hoitopaikasta. Asiaan löytyi ratkaisu vasta poliisin apua vaatineen kriisitilanteen jälkeen. Hoidosta vastaavilla oli välttelevä asenne, ja he olivat haluttomia hoitamaan asioita eteenpäin ratkaistavaksi. Omaiset pyysivät selvitystä kaupungin vanhustenhoidon laadunseurannasta ja saivat sosiaalityöntekijältä vastauksen: ”Ei sitä meillä tehdä, ja jos tehtäisiin, niin vasta kun joku on valittanut.” ”Meillä ei ole – vastauksia” Viimeisessä vasta-avatussa hoitopaikassa ei ollut kattolamppuja eikä vuodevaatteita. Asiakas käskettiin itse tuomaan mukanaan muut asumis- ja hygieniatarvikkeet. Omaiset pyysivät useaan otteeseen selvitystä vanhuksen hoitosuunnitelmasta. Vanhukselle ei tilattu ambulanssia kiireellistä sairaalahoitoa varten: ”Ei saada tilata.” Hoitohenkilökunta oli huolissaan suuresta lääkemäärästä ja asiakkaan kunnon nopeasta heikkenemisestä. Omaiset pyysivät lisäravintoa. ”Meillä ei ole.” Asialle ei tehty mitään. Vanhus alkoi nääntyä nälkään, ja kuivui muutamassa viikossa. Omaisten valitettua hoidon laadusta ja hoitokodin likaisuudesta siirrettiin vanhus nopeasti palliatiiviseen hoitoon. Asiakassuhdetaidot hukassa Hoitokodin paikallisjohtaja suhtautui vähät- televästi ongelmiin ja laatuvaatimuksiin. Hänen käyttäytymisensä oli asiatonta. Hän kyseenalaisti omaisten ymmärryksen ja vähätteli laatuongelmia. Hän ei kyennyt vastaamaan asiallisesti palautteeseen henkilökunnan vähyydestä, potilastapaamista välttelevistä lääkäreistä ja hoitopaikan likaisuudesta.

Asiakkaan ja hänen omaistensa kokemukset palvelun laadusta sekä hoitoon osallistuneiden kunnallisten ja yksityisten toimijoiden vastuunkannosta kertovat enemmän tuloksista kuin yksikään tuottavuus- tai vaikuttavuuslaskelma. Asiakassuhdetaidot ovat hukassa kertoo omaisten palaute. ”Hoitokodin paikallisjohtajan ongelmia ja laatuvaatimuksia vähättelevä asenne ja asiaton käyttäytyminen kuten omaisten ymmärryksen kyseenalaistaminen ja laatuongelmien vähättely palautteesta henkilöstön vähyydestä, potilastapaamisia välttelevistä lääkäreistä ja hoitopaikan likaisuudesta.”

Laatuongelmia ja vääriä päätöksiä sekä niiden seurauksia paikkaillaan usein mainoskampanjoilla ja kehupuheilla. Kaikenlainen toimijoiden profiilin nosto heikkolaatuisen hoitopalvelun jälkeen on kustannus-tehokkuutta vähentävää hukka-aikaa. Hoitotyön ja palvelun vaikuttavuutta seurataan hoitomenetelmien toimivuudella ja niiden vaikutuksilla. Tavoitteena ei ole budjettikurin kiristäminen vaan ihmisten hyvä ja arvokas hoito. Vaatii johtajuutta ja suoraselkäisyyttä kertoa konsernin johdolle tai kaupungin päättäjille, että resursseilla ei pärjätä ja että toiminnan laadun varmistamiseksi tarvitaan lisää rahaa ja osaamista. Sekään ei riitä, jos asenne työtä ja asiakkaita kohtaan on väärä. Nöyristely ja oman uran luominen budjettikurilla ja voiton tavoittelulla mihin hintaan hyvänsä ei voi olla vanhustenhoidon ainoa tarkoitus – ei myöskään alimiehitettyjen työpaikkojen ja jäljellä olevien työntekijöiden näännyttäminen 14 tunnin työvuoroilla. Tämän on moni oman arvonsa tunteva hoitoalantyöntekijä huomannut ja hakeutunut alalle, jossa ammattitaitoa ja osaamista arvostetaan.

Oma huomioni ekonomina omaisten ja hoitoalan ammattilaisten kanssa käytyjen keskustelujen jälkeen herättää monenlaisia ajatuksia. Kun hoitoalan portit vanhustenhoidossa on avattu markkinavoimille, niin silloin eletään niiden säännöillä. Tässä luvussa kuvatut tapahtumat pitäisi estää, etteivät vastaavat virheet toistuisi. Sairaanhoidossa hoidetaan potilas parhaalla mahdollisella tavalla, ja hänestä halutaan päästä hoidon jälkeen eroon mahdollisimman nopeasti. Vanhustenhoidossa hoito- ja palvelusuhde voi kestää vuosikausia, ja sinä aikana vanhukselle on luotava elämä. Ei riitä, että on ”luukku”,”boxi” ja ”management” pyörittämässä hoitoa. Tässä palvelu- ja hoitotyössä vaaditaan ihmisyyttä näkemään arvokkaan elämisen tarpeet. Ne eivät välttämättä ole kovinkaan suuria ja mahdottomia toteutettavaksi: Riittävä henkilöstö, niin että vanhus pääsee kesällä ja talvella ulos, tai jos ei ulos niin ainakin yhteiseen televisio- ja kahvihuoneeseen, pesulle, ruokailemaan omatoimisesti tai avustettuna.

Unohtakaamme kaikenlaiset tuottavuus- ja kannattavuuskeskustelut ja palatkaamme asiaan vasta, kun vanhustenhoidon perusasiat on saatu kuntoon. Nyt vaaditaan avoimuutta ja läpinäkyvyyttä vanhustenhoidon suorituksista ja toimijoiden kyvyistä toteuttaa tehtävänsä. Lisää ihmisyyttä sekä parempaa hoidon ja palvelun laatua. Ja vastuullista julkista toiminnan seurantaa.